Foto: Klas-Herman Lundgren
Efter en lång och uppslitande period av spekulationer, påhopp, och mer eller mindre befogad kritik blev han till slut tvungen att avgå; Håkan Juholt. Det var oundvikligt, debatten flyttades helt från verklig politik och trots försök att komma tillbaka missade tyvärr Socialdemokraterna flera öppna mål så som Caremaskandalen. Istället för att vara en nagel i ögat på alliansen var vi upptagna med att diskutera Juholts varande, eller icke-varande. Folk från höger och vänster krävde avgång – eller gick till försvar. Det var sms hit och ledande personer som uttalade ”förtroende för de som har förtroende för de som har förtroende för någon” dit, och så skylldes det på media.
Så blev man tvungen att hitta en ny, någon som kan ”ena och hålla ihop partiet”, som är stark nog att ”föra oss tillbaka till politiken”. Föga förvånande är detta en vit, medelåders man. Han är säkert väldigt duktig, och kapabel att styra skeppet rätt (han är ju man), men särskilt fräscht känns det inte. Fast detta är av mindre betydelse just nu. Det verkar nämligen saknas en analysnivå, vilket gör att att man riskerar att upprepa samma misstag med Löfven som med Juholt. Nämligen att väldigt lite av det som hänt är Juholts eget fel och väldigt mycket kan spåras tillbaka till vår egen organisation.
Ingen människa är felfri och det går inte att förvänta sig att en ledare ska vara perfekt. Det går antagligen att gräva upp små skandaler om de flesta. Därför måste man ha en väl fungerande organisation som sluter upp bakom ordföranden även när det blåser hårt. Men det går inte att förvänta sig att detta ska ske så länge personen inte har demokratisk förankring bland medlemmarna. Här brast det för Juholt; vid första bästa snålblåst (läs boendeaffären som inte var en affär överhuvudtaget) började missnöjet koka över. Detta startade en utveckling som Juholt själv knappast kan skyllas för. Jag är övertygad över att om ledaren haft demokratisk legitimitet så hade fler medlemmar med gott samvete kunna gå ut och försvara honom.
En demokratiskt vald ledare behöver man inte alltid hålla med, men så länge personen är demokratiskt vald och den enskilde medlemmen känner att hen blivit lyssnad till blir det lättare att acceptera och ställa sig bakom personen. I en organisation som är för demokrati i landet; hur kan man vara så rädd för demokrati hos sig själva? Kalla mig naiv, jag har inte växt upp i SSU. Alla dessa falangstrider folk pratar om är mig främmande, men det verkar onekligen som att den icke-demokratiska processen splittrar mer än vad en demokratisk process skulle göra. Om Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialistpartiet i Frankrike m.fl. kan, varför kan inte vi?
Nu hör vi återigen att ”det är dags att prata politik” och jag instämmer helt och fullt. Sverige förtjänar en vass opposition och en socialdemokrati som formulerar lösningar på samhällsproblemen. Men så länge som ”nu pratar vi politik” låter som en order uppifrån och man inte på allvar hörsammar medlemmarnas missnöje med organisationen så kommer det inte att ske. Det socialdemokratiska partiet är skadat och behöver verklig medicin, inte bara plåster på såren. Därför föreslås här en dunderkur så att vi så fort som möjligt kommer bort från den tröttsamma personpolitiken och tillbaka till det som verkligen betyder något; en politik för ett jämlikt, jämställt och demokratiskt Sverige där människovärdet överstiger konsumentvärdet.
• Demokratisera valet till partiordförande
• Skapa en kultur där det är okej att ha ambition. Det ska inte behöva straffa sig att säga ”jag vill bli ordförande”
• Se över mångfalden i vårt parti; det är inte okej att vi har 7 Johansson i partistyrelsen (suppleanter inräknat) men inte en enda Mohammed
• Begränsa mandatperioderna á la Miljöpartiet för att öka rörelsen inom vår rörelse, för att sprida kunskap bland fler personer och för att öka demokratin.
/Josefin Pasanen
Laddar tweets...